På vår gata i staaan…

Hur kommer det sig att en del har självförtroende för 100 och en del inte så det räcker ens för en? Mitt självförtroende borde vara på topp. Det är det inte. Det känns som om man hela tiden precis håller sig över ytan och när minsta dipp kommer så sjunker man. Långt ner.
Allt som oftast känner jag mig sjukt värdelös. Orkar liksom inte hålla fasaden uppe. Fasaden av att vara den perfekta mamman, en bra fru, se till att alla mår bra och vara alla till lags. Ibland vill jag bara vara och bara få ta emot värme, kärlek, omtanke och annat som får en att må bra. Jag lovar, jag ger igen tusenfallt. En annan dag då DU behöver det. Då finns jag där för DIG.

Bloggtorkan har kanske lagt sig, vem vet? Tiden har helt enkelt inte räckt till. Åter kommer med bilder från jul, barnen som växer, snöstatus mm mm. Kram till er där ute.

Idag är ingen vanlig dag för idag är det Theas födelsedag!

Hurra hurra hurra hurra

Herregud nu har det gått sju år sedan den där natten då jag gick och lade mig, klappade mig själv på stora bulliga magen och sa att nu minsann kan du komma min lilla vän för jag längtar efter dig. Hon tog fasta på det lillfjompan och verkligen flög ut vid 06.37 på morgonen. Uj vad tiden går va.

I morse var det dags att väcka henne med frukost och paket på sängen, men bäst jag står där och fixar räkmacka så hör jag någon som kommer tassande i trappen. Fick helt sonika skicka upp henne igen, göra färdigt det som skulle göras färdigt och sedan väcka de andra i familjen.

Efter lite skönsång (eh…) öppnades det paket och jag tror hon verkligen blev supernöjd. Hon fick bla sin ”krumelurlarv” som hon så hett och innerligt önskat sig i ett par år.

Dagen har fortsatt i överraskningarnas tecken för idag till skolan kom… Anki och Pytte! De har ju under alla år varit storfavoriter i vårt hus. Det var en riktig höjdare! Väl hemma igen blev det mys, mat och tårta. En slagen hjältinna ligger nu och lyssnar på Bamsesaga.

Paketöppning

Fääärdigt

Lillhönan Lova var med såklart

Liksom brorsan Leo

Lova har inte gjort mycket väsen av sig men nu börjar hon göra sig hörd om kvällarna. Uppmärksamhet vill hon ju ha såklart och får det också med tanke på att pappa kommit hem och att hon faktiskt har världens bästa syskon som gärna pysslar om henne en stund. Fortfarande uppskattas det när det rör på sig, vagn, bil eller att bli buren (famn eller bärsele) funkar bäst. Då somnar hon nästan på studs.

Min stora, duktiga, fina, underbara tös på simskolan. Mammahjärtat bultar av stolthet över hennes framgångar.

Idag är det klasskalasdags för Theas klass på Leos Lekland. Jag och Leo leker också.

Just fobi vet jag inte om jag lider av men det finns otaliga ting som jag far mindre väl av tex: spindlar, gråsuggor, daggmaskar, tvestjärtar, fötter, när någon snyter sig… Undrar vad de har för namn?

Tänkte lägga in en bild här och letade efter en spindel, men det var för obehagligt att ens se på så det fick faktiskt vara…

Hittade en lista på lite udda fobier:

”Han visar på flera sätt att han trivs och känner sig trygg i förskolan. Han klarar av mycket själv tex av- och påklädning, hjälpa till att städa, toalettbestyren och duka av efter maten. Han har ett väl utvecklat talspråk och en bra fin- och grovmotorik. Han är nyfiken, han leker mycket och är glad.”

Såhär stod det i vårens dokumentation som gjordes i samband med övergång till syskonavdelningen i våras. Nu är läget annorlunda. Visst är han duktig på alla sätt. Han fixar det mesta själv och ger sig inte i första taget. Han tar tag i saker och ser till att få vad han vill gjort. Detta innebär en hel del – vad ska man kalla det – ofog. Hyss kan man också kalla det men ändå inte. Han gör sällan saker för att vara elak, det liksom bara… händer. I all välmening, men det blir ibland så fel…

Min goa, fina gosse som man absolut inte kan tycka illa om vill inte längre gå till dagis. Han protesterar på alla sätt och vis. Det har han gjort sedan början i höstas. Vi börjar diskussionen redan på kvällen:

- Det blir inget dagis för mig i morgon!

- Jo, det blir dagis i morgon.

- Nej, det blir inget dagis i morgon. Jag VILL INTE till dagis mer!

- Tänk vad roligt det ändå är att komma till dagis en liten stund, leka med Moa och alla andra fina kompisar, äta mm sedan kommer jag och hämtar dig… osv osv.

Morgonen efter börjar vi om från början:

- Det blir inget dagis för mig i dag!

- Jo, det blir dagis idag. Osv osv.

Väl på dagis har han ju roligt med undantag av några dippar då och då när han vill hem till mamma. Jo, han är ju inte dum killen, varför ska han vara på dagis för när mamma och syrran är hemma!? Idag har han fått utbrott och sparkats och slagits när han skulle bli tröstad. Min lille kille protesterar på alla sätt och visar att han inte vill vara på stället. Inget gör ju saken bättre för ett blödande mammahjärta när någon jämför ens ena barn med det andra: ”hon var ju så lugn och stilla, nästan för stillsam ibland… osv”. DET vill jag INTE höra. Inget barn är det andra likt. Inte ens om de är syskon. Min lille gosses sista ord innan han hoppade ur bilen idag efter hämtning: JAG VILL INTE VARA PÅ DAGIS!

Nobody puts my son in a corner!

Dagen har varit… tja, det började lugnt. Lovis ville inte sova mer när jag steg upp för att äta frukost vid halv 8-tiden. Fredrik körde Thea till skolan medan jag stannade hemma med Leo som inte har dagis på måndagar och fredagar. Vi såsade hela förmiddagen tills det var dags att ta tag i verkligheten och bädda, klä på sig och fixa lite. Efter lunchen hann jag amma Lova innan vi hämtade Thea.

Väl hemma igen efter en sväng till affären kom Katta och barnen för en stunds lek och tjöt liksom varje måndag. Härliga Katta med underbara barn. Hade huset fullt då även Leos bästis Ebba dök upp en sväng. Skulle eg iväg och träna innebandy, men jag får väl skylla på att huset som sagt var fullt och att Fredrik inte kom hem förrän det var dags för mig att åka. Men eg hade jag helt enkelt inte någon ork. Mååååste ta tag i det där med vikten snart…

Har förresten bokat preliminärt datum för Lovas dop. Får det bekräftat i dagarna. Eftersom jag varit lite slö med det där så får det nog vänta tills efter jul och nyår. Hon hinner bli nästan fem månader. Tur att hon är en liten en, precis som mina andra två. Hoppas hon inte hinner växa ur dopklänningen…

De senaste eftermiddagarna/kvällarna har Lova varit lite grinig. Eller rättare sagt mer än grinig. Hon som hittills varit ganska lätt att ha med att göra, en nöjd liten tjej helt enkelt. Men det är klart, någon gång måste man ju få göra lite väsen ifrån sig.

Vem är vem?

Intresseklubben antecknar: Camilla har just plockat ut en liten glasflisa ur övre delen av kinden från älgkrocken för fem år sedan. För er som inte sett ska ni få en smak av hur hon såg ut efter den (älgolyckan alltså). 35 stygn i ansiktet och glassplitter… glassplitter som fortfarande plockas ut alltså. Har även bitar som sitter fast i okbenet som känns under huden, den ena skuldran är fortfarande domnad eftersom muskler och nerver slets av. Nerver hittar nya banor så känseln kan jag få tillbaka (10-15 år sa läkaren) men musklerna går ju inte att göra något åt så där får man träna upp de som finns runtomkring. Detta har såklart givit ärr, som jag ser varje gång  jag tittar mig i spegeln,  men som andra, som inte tänker på det eller som inte vet, inte ser något av förrän man tittar noga. Det ena ögonlocket var söndertrasat så där märks det mest, men visst jag måste väl medge att läkaren gjorde ett bra jobb. Sämst jobb gjorde en sjuksköterska som skulle ”torka” bort splittret utan bedövning. Eh…? Sedan kom morfinet fram och jag sussade sött medan någon mer kompetent människa plockade bitar.